Landar efter ett intensivt dygn i ett gnistrande vinterlandskap i Vemdalen med många fina minnen av gårdagen, om än en tung dag för min man och vår familj.
Min svärfar lämnade oss efter flera år med demens natten mot igår, helt fridfullt i sömnen och med ett helt fantastiskt omhändertagande av Bergegården i Stugun.
Sista kvällen fick han lyssna på musik med sitt gamla band Collas och blev så fint ompysslad.
Demensen gjorde tyvärr att jag själv aldrig på riktigt kunde lära känna min svärfar utan har fått möta honom mycket via familjens minnen och samtal om honom och hans liv.

När vi tillsammans tog farväl av honom vid hans sängkant, det som var kvar av honom med själen redan utflugen genom det lite uppställda fönstret, och i det efterföljande fina samtalet med delar av familjen kring en kopp kaffe kom tankarna till mig om just meningen med livet.

Jag möter klienter som har ångest och många tankar om just den frågan. Just där och då med döden närvarande i livet så kände jag stark frid i, att det inte finns någon högre mening med livet ufrån och in, utan vi skapar själva vår mening med livet inifrån och ut. Vi ska leva, sedan ska i dö. Det är bara så. På vägen mellan vi föds och dör är det vårt eget ansvar att fylla livet med mening för oss själva, fylla oss med relationer, kärlek, självförverkligande, omtankar om andra mm.

Där och då i närvaro av döden, i så stark kontrast livet. OM vi bara kan acceptera att döden är en del av livet, och att meningen är den vi själv skapar, då kan vi börja känna frid i närhet av oss själva och i våra relationer, I närhet av livet och döden.


Idag tänder vi ett ljus i stillhet för Sven-Ivar Westin som så många har minnen av.